Solsången

1. Rikedom och liv

rånade från människor

den bistre busen;

över den väg,

som vaktades av honom,

kunde ingen levande lända.

2. Allra oftast

ensam åt han;

aldrig bjöd han man till mat,

förrän det kom

en kraftlös gäst

vandrande, av vägen trött.

3. Att han tarvade dryck,

den trötte sade,

och att mindre mätt han vore.

Med bävande hjärta

till den boning han litade,

som förr varit full av ont.

4. Mat gav han och dryck

åt den, som dödstrött var,

allt med uppriktigt sinne.

På Guds bud han aktade,

med gott honom fägnade,

ty eländig ansågs han vara.

5. Den andre stod upp

och ont han tänkte,

ej tog han emot med tack.

Synden svällde.

I sömnen han mördade

den kloke, som förr kunnat sig akta.

6. Då han huggen vaknade,

bad han himlarnas Gud,

att hjälp han måtte honom giva,

men på sig den andre

fick synden taga,

då en saklös han svikit hade.

7. Heliga änglar

ur himlen kommo ned

och förenade hans ande med sig;

i ett rent liv

han leva skall

evigt med allsäktig Gud.

---

8. För rikedom och hälsa

råder ingen man,

om det än går honom gott.

Mången angripes

av vad minst han anar;

för sin frid råder ingen ensam.

9. Icke tänkte

Unnar och Sävalde,

att lyckan dem lämna skulle.

Nakna de blevo

och nödställda,

skrämdes som vargar till skogs.

---

10. Lustans makt

varit mången till sorg,

ofta kommer kval från kvinnor.

Till men de bli,

fast mäktige Gud

dem skapade till köttets kyskhet.

11. Svavad och Skarthedin

i sämja levde;

ej den ene kunde vara utan den andre,

förrn besinning de miste

för samma kvinna;

till last hon levde för dem.

12. Om intet de sig brydde

för den bländvita mön,

ej om gyckel, ej ljusa dagar;

intet annat

önska de kunde

än den strålande sköna gestalt.

13. Dystra blevo dem

de dunkla nätterna;

ingen ljuvlig sömn de sovo,

och av denna harm

hätskhet föddes

mellan de verkliga vänner.

14. Oerhörda dåd

oftast bliva

i vrede vedergällda.

I holmgång de stredo

om det hulda viv

och fingo båda sin bane.

---

15. Övermod hysa

skall ingen människa;

det har jag sannerligen sett;

ty de flesta av dem,

som förfalla till högfärd

bort ifrån Gud gå.

16. De rådde över mycket

Radny och Vebode

och visste sig gott blott verka.

Nu de sitta

och såren vända

ömsom eldarna till.

17. På sig de trodde

och tyckte sig vara

ensamma över allt folk,

men allsmäktig Gud

annorlunda

lämpade livet för dem.

18. De mättade sin lusta

på många sätt

och hade sin glädje i guld.

Nu vedergälls dem,

då vandra de skola

emellan eld och is.

19. På dina ovänner

må aldrig du lita,

fast vackra ord de välja.

Gott må du lova dem,

ty gott är att varning

av annans olycka taga.

20. Så det gick honom,

Sorle den godsinte,

då i Vigulvs våld han sig gav.

Säkert han honom trodde

men för svek blev ett offer

av sin broders baneman.

21. Han gav dem lejd

av ett gott hjärta

och de lovade att lämna honom guld;

försonade de sade sig,

när tillsammans de drucko,

men falskhet kom dock fram.

22. Men efteråt

på andra dagen,

då de hade in i Rygjardal ridit,

med svärd de stympade

den, som saklös var,

och läto hans liv fara.

23. Hans lik de drogo

till lönlig plats

och bragte det ned i en brunn;

förhemliga det ville de,

men Herren Gud

helig i himlen det såg.

24. Hans ande bjöd

allsmäktig Gud

gå i sin glädje in,

men sent skola

de sakskyldige

från kvalen kallade bli.

25. Bed Herrans ords

hägnande diser

dig bevågna vara.

I veckan efter

enligt din viljas

önskan skall allting gå.

26. De vredens verk,

som du vrångt förövat,

försona ej åter med ont!

Med godhet skall du trösta

den, du gråta låtit,

det skänker själen heder.

27. Gud skall man åkalla

om goda ting,

den mäktige, som människorna skapat.

Mycket för den man

menligt bliver,

som är sen att söka sin fader.

28. Dig bedja höves

med brinnande iver

om det, som tyckes dig tarvas,

ty allting blir den utan,

som ingenting beder;

få tänka på den tigandes behov.

29. Sent jag kom,

fast kallad tidigt,

till domhavandens dörrar.

Dit jag mig tänker,

ty det lovades mig;

välfägnad den får, som den fordrar.

30. Synderna vålla,

att med sorg vi fara

ur denna våndans värld.

Ingen ängslas,

som ej ont gör;

det är gott utan vank att vara.

31. Ulvar lika

tyckas alla de,

som ombytlig hug hava.

Så vedergälles dem,

att de vandra skola

till straff på glödande gator.

32. Vänliga råd,

med vett förbundna,

sju tillhopa jag låter dig lära.

Minns dem noga,

och missakta dem aldrig;

nyttiga äro alla att njuta.

---

33. Därom är att säga,

hur säll jag var

i välbehagliga världen,

och å andra sidan

hur ytterst motvilligt

de dödlige gå emot döden.

34. Lystnad och dårskap

förleder människor,

som fika efter gods och guld.

De blanka slantar

till sorg bliva lång;

förmögenhet gjort mången till dåre.

35. Glad åt mycket

jag människor syntes,

ty få saker visste jag på förhand.

Världen, där vi dväljas,

danade Herren

full av fröjd och lust.

36. Lutande jag satt

och länge var jag nedböjd;

mycket lysten jag var då att leva.

Men han mätte min tid,

som mäktig var;

för den, som dö skall, är vägen visad.

37. Dödsgudinnan Hels rep

hårt drogos åt

och snärjde mina sidor.

Slita dem jag ville,

men sega de voro;

lättsamt är att lös få gå.

38. Ensam jag kände,

hur på alla håll

smärtor i mig svällde.

Hels möar bjödo

mig hem varje afton,

i det jag huttrade och hackade tänder.

39. Solen jag såg,

den samma dagstjärnan,

luta till nedgång i larmvärlden,

men på annat håll hörde jag

Hels grind tungt

på sina gångjärn gnissla.

40. Solen jag såg sjunka

med sken, som av blod;

ur världen då stupade min väg.

Mäktig hon mig syntes

på många sätt,

emot vad jag förr henne funnit.

41. Solen jag såg,

och det syntes mig

som om Herrens härlighet jag såge

och för henne sista gången

mitt huvud jag böjde,

som jag gjorde det här uppå jorden.

42. Solen jag såg

och så hon strålade,

att min sans jag tyckte försvinna,

men Gylvs strömmar

stormade på annat håll,

blandade mycket med blod.

43. Solen jag såg,

och vid synen jag skälvde,

av farhåga full och bedrövad,

ty mitt hjärta var

allt igenom

söndergånget i slamsor.

44. Solen jag såg,

sällan mer bedrövad;

ur världen då stupade min väg.

Min tunga var

som trä räknade

och utanpå kroppen allt kallnat.

45. Solen jag såg,

sedan ej mera

efter denna dystra dag,

ty fjällvattnen slöto sig

samma för mig

och jag gick bort, kallad från kvalen.

46. Hoppets stjärna flög

- och då född jag blev -

bort ifrån mitt bröst;

högt hon flög.

fäste saknade,

att till vila hon komma kunde.

47. Längre än alla

var den enda natt,

då stel jag låg på strå.

Då i sanning man ser,

vad som sagts av Gud,

att människan är mullens son.

48. Det höre och akte

barmhärtig Gud,

som himmel och jord haver gjort,

hur mol allena

många vandra,

fast till släktingar sig sälla de skulle.

49. Sina gärningars frukt

får envar njuta;

säll den, som glad gör gott,

då av mitt överflöd

mig ämnad var

en säng i sanden bäddad.

50. Köttets lusta

lockar ofta människor,

mången för mycken den har,

ty varmbadens vatten

var mig ledast

framför alla övriga ting.

51. På nornors stol

jag nio dagar satt,

därifrån lyftes jag högt på häst,

då Hels sol

hiskligt sken

ur mulna himmelens moln.

52. Utanför och innanför

alla sju segervärldar

förföll det mig, att jag for.

I höjden och djupet

jag hitta sökte,

var leden var lättast framkomlig.

---

53. Att säga nu är,

vad jag såg allra först,

när i kvalens värld jag var kommen.

Svedda fåglar,

framlidna själar,

flögo så många som mygg.

54. Från väster jag såg

Vans drakar flyga

och en eldvåg efter sig lämna.

Vingarna de skakade,

så att vida mig tycktes

himmel och hälleberg rämna.

55. Solens hjort

från söder såg jag fara,

honom tyglade tvenne tillsamman.

Hans fötter stodo

på flata marken,

men hornen snuddade vid himlen.

56. Från norr såg jag rida

Nides söner,

jag såg dem sju tillsamman.

Ur fulla horn

härligt mjöd de drucko

från Baugregins brunn.

57. Vinden tystnade,

vattnen stannade,

då hörde jag ett gräsligt gny.

Åt sina män

malde trolösa kvinnor

mull, till mat ämnad.

58. Blodiga kvarnstenar

dess kvinnor mörka

med bedrövat sinne drogo.

Deras blodiga hjärtan

utanför bröstet hängde,

tröttade av tunga kval.

59. Mången man,

som jag mötte där,

gick stympad på glödande gata.

Deras anleten

alla mig tycktes

sudlade av brudars blod.

60. Många män jag såg

ned i mullen gångna,

som nattvard ej njuta fingo.

Hedna stjärnor stodo

över huvudet på dem,

ristade med fördärvets runor.

61. Män jag såg

som mycken avund

över nästans förhållanden nära.

Blodiga runor

på bröstet på dem voro

märkta för dem till men.

62. Män jag såg där

många oglada,

vilse de voro om vägen.

Det får den till lön,

som förföra sig låter,

av denna världs olyckor drabbad.

63. Män jag såg,

som med många svek

efter andras egendom traktat.

I flockar de foro

till Fregjarns borg

och hade bördor av bly.

64. Män jag såg,

som många hade

på liv och rikedom rånat.

Bröstet på dessa

bets igenom

av ormar, som svällde av etter.

65. Män jag såg,

som mycket ogärna

helgdagar hålla ville.

Deras händer voro

på heta stenar

naglade fast med nödtvång.

66. Män jag såg,

som av mycken stolthet

förhävde sig högre än vån var.

Eldslågor

på ett underligt sätt

kring deras kläder slogo.

67. Män jag såg,

som mången gång

hade ord på andra ljugit.

Hels korpar

ur huvudet på dem

hårdligen ögonen höggo.

68. All den skräck

får du icke veta,

som de till dödsriket gångna drabbar.

Söta synder

till svår bot varda;

ve kommer alltid efter vällust.

---

69. Män jag såg,

som mycket gods,

som gåva efter Guds lag givit.

Härliga ljus

över huvudet på dem

bjärt lysande brunno.

70. Män jag såg,

som med mycken iver

främjat fattigas väl.

Heliga böcker

och himlaskrift läste

änglar över deras huvud.

70. Män jag såg,

som mycket illa

farit hade genom fasta.

Guds änglar sig bugade

för alla dessa;

det är den högsta hugnad.

72. Män jag såg,

som sörjt för sin moder

och givit henne mat i mun.

Deras vilorum voro

vackert pyntade,

ställda på himmelens strålar.

73. De heliga möar

hade rentvagit

själen från syndens smitta,

av sådana män,

som mången dag

sig själva plågat och pinat.

74. Höga vagnar såg jag

längs himlarne fara;

gång de äga till Gud.

Dem styra de män,

som mördade äro

för alls ingen orsak.

75. Allsmäktig fader,

lika mäktige son,

och du himmelens helige ande!

Dig beder jag oss skilja,

du som själv oss skapat,

från allt, som ont är.

---

76. Bjugvor och Listvor

sitta i Herders dörrar

uppå orgelstolen.

Järnens blod

göts ur deras näsa

och fiendskap väcker bland folk.

77. Odens viv,

vällustlysten,

på jordens fartyg färdas.

Hennes segel

sent bärgas,

som på trängtans tackling sitta.

78. O son, din fader

har framställt tydningen

jämte Solkatlas söner,

av det horn av hjort,

som ur högen bar

den vise Vigdvalin.

79. Här äro runor

som ristat hava

Njords nio döttrar.

Radveig är den äldsta,

den yngsta Kreppvor,

tillsammans med systrar sju.

80. Allt slags ont

de övat hava

Svavr och Svavrlogi.

De blodvite gjorde

och banesår sögo

av evig ondskefull vana.

81. Detta kväde,

som dig kungjort jag har

skall du för levande läsa.

Solens sång

som synas skall

långtifrån lögnaktig vara.

82. Må vi här skiljas

och mötas åter

på folkens fröjdedag!

Du, Herre, giv

de hädangångne ro

och dem hjälp, som på jorden leva!

83. Dyrbar visdom

i drömmen dig sades

och sanning då du såg.

Ingen människa

så mångkunnig skaptes,

att förr hon hört Solsångens saga.

Vote for polarhome